Förlossningen

På måndagen den 15 Juli vaknade jag klockan 4 på morgonen av värkar. Det var ganska lång tid mellan värkarna men de höll på i princip hela dagen med ungefär 30 mins mellanrum. På eftermiddagen/kvällen blev de mycket mildare och efter att ha spenderat en hel dag inne ville jag gå ut så vi åkte till Kista och jag köpte en klänning...
 
Värkarna avtog helt och jag kunde somna den kvällen. På tisdag morgon var det samma sak igen, jag vaknade klockan 4 på morgonen av värkar. Den här gången var värkarna mycket mer intensiv och gjorde mycket ondare. Från början var det kanske 15 min mellan varje värk. När det var 10 min mellan varje värk funderade vi på att ringa in till förlossningen för det gjorde ont som satan. Men jag visste att vi inte skulle få åka in så vi väntade ett tag till. Sedan började jag blöda lite vilket jag hade hört att man kunde göra men vi blev lite skraj och ringde in, då var klockan kanske sju på morgonen. De bad oss att avvakta och ringa igen efter 30 min. Men värkarna fortsatte att komma med 10 minuters mellanrum och vi väntade och väntade. De hade sagt att det skulle vara ungefär 3 min mellan varje värk innan man åker in. Det pågick hela dagen. Jag tog alvedon, vilket inte hjälpte, duschade varmt vilket var väldigt skönt och jag satt på pilatesbollen. Ondast gjorde det att ligga vilket var det enda jag ville eftersom jag var så trött.
 
Klockan 4 på onsdag morgon, alltså den 17 Juli pallade jag inte mer. Nu var det ungefär fem minuter mellan varje värk men det gjorde så ont och jag var så trött.. Vi ringde in till förlossningen, vi hade ju bestämt Danderyd men där var det fullt och vi fick därför åka till Huddinge istället. Väl där så undersökte dom mig och det visade sig att jag var öppen 4 cm, vilket betydde att vi fick stanna. Skönt! 
 
Förlossningen var alltså igång! 
Jag kände mig lugnare eftersom vi nu var på förlossningen och därför kunde jag hantera smärtan bättre. Men när klockan var 6 på morgonen började jag med lustgas. Det gjorde att det ondaste av värkarna försvann. Jag blev lite snurrig men det var helt hanterbart. Så jag använde mig av lustgas fram till halv 9 då det började göra för ont och jag ville ha ryggbedövning. Ryggbedövningen var mitt bästa beslut under hela förlossningen. All smärta försvann. Eftersom jag hade varit vaken så länge och haft ont så länge så kunde jag äntligen slappna av och jag fick vila lite. 
 
Under tiden fick vi information om att donera navelsträngsblod. Det kan tydligen vara väldigt bra för blodsjuka barn, t.ex. barn med leukemi. Kändes självklart för både mig och Mario att vi skulle donera. Vi skrev på alla papper och allt var klart. Nu skulle bara ungen ut! 
 
Dock avtog värkarna, värkarna som jag inte ens kände tack vacke ryggbedövningen. Därför fick jag värkstimulerande dropp klockan 13.30. 
Nu började jag känna värkarna igen och jag var alltså öppen 10 cm nu. Vilket man ska vara när man ska föda. Dock var hon inte tillräckligt långt ner eller vad man ska säga. Hon skulle ned till bäckenbotten men var alltså inte där än. Nu började det göra riktigt ont och jag satt på pilatesbollen och Mario masserade mig vid ryggslutet och hjälpte mig att andas genom varje värk. Det var det här som gjorde ondast under hela förlossningen. 
Jag ville bara att det skulle vara över och att ungen skulle ut! Jag testade lustgasen en gång till men nu hjälpte den inget utan nu blev jag bara snurrig vilket jag absolut inte ville vara.
Jag sa till barnmorskan att nu är det dags, nu ska hon ut. Hon sa att jag måsta vänta lite till innan jag fick krysta. 
Jag väntade men nu fick det vara nog, klockan 16.25 säger barnmorskan att jag kan testa krysta trots att hon inte är tillräckligt långt ner. Jag krystar och jag känner något. Frågor vad det är och hon säger att det är barnets huvud och jag fick känna med fingrarna och jag kunde alltså känna skallen som var full av hår. Två krystar senare var hon ute. På sammanlagt tre krystar var hon alltså ute, klockan 16.31 föddes hon. 
Jag tror att barnmorskan var mer chockad än mig för hon trodde inte att det skulle gå eftersom hon inte var tillräckligt långt ner. Jag trodde hon sa så bara för att vara snäll men sedan kom en äldre barnmorska in och hon berättar för henne om hur det gick till varav den äldre barnmorskan antog att jag fött barn tidigare och även hon blev förvånad när hon fick höra att jag var förstföderska. Men från min sida var det ren vilja, jag hade bestämt mig för att hon skulle ut och det var nu. Punkt slut. 
 
Men nu var hon alltså ute, och jag fick henne i min famn. Jag var helt inställd på att jag skulle tycka att hon var ful när hon var helt nykläckt men jag fick en liten chock när jag såg hur söt hon var. Jag kollade på mario och sa bara "men hon är ju söt".. Allt annat i rummet försvann. Nu fanns bara hon jag och Mario.. Moderkakan skulle ju också ut och dom klämde på magen och höll på men all min uppmärksamhet var på henne och jag kunde knappt tro att det var sant.. Underbar känsla! 
 
Det jag trodde skulle göra ondast var ju när hon skulle ut, vilket det absolut inte var. Ondast gjorde värkarna när hon skulle ned.
Vi var ju på förlossningen ganska många timmar så vi hann gå igenom 6 olika personer som tog hand om oss. När vi kom dit var det nattpersonal, sedan var det dagspersonal och sedan började kvällspersonalen. De arbetade i par, en barnmorska och en undersköterska och jag måste säga att alla var underbara. Känns som om det är otroligt viktigt med bra personal vid ett tillfälle som detta och alla som arbetar med detta är hjältar.
 
Efter förlossningen fick vi åka till BB och tyvärr måste jag faktiskt säga att där var personalen inte alls lika bra. Dock måste jag säga att hellre bra personal på förlossningen än på BB.. 
 
 
 
 
 


Kommentarer
Sara

Vilken härlig berättelse! :) Roligt att du delar med dig av den! :) Mys med Stella lite från mig å ;) Kramar till er

2013-08-01 @ 21:45:13


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0