Bvc

Hon växer så det knakar!
Vill helst att hon ska sluta växa en stund, hon kan redan ha storlek 62. 56 passar fortfarande bäst men vad stor hon har blivit!

Utseende

Det pågår en liten debatt angående utseende och skönhetsideal runtom på bloggarna jag läser. Alla håller god ton vilket är härligt att se! 
Men jag måste säga att jag tycker att Lady Dahmer slår huvudet på spiken i detta inlägg och det här inlägget.
 
Hon ifrågasätter vad det egentligen är för skillnad på att färga håret och använda sig av botox. Varför är det ena mer okej än det andra? Man gör det ju för att förbättra/ändra sitt utseende. 
 
Hon problematiserar även det här med "naturlig skönhet" eftersom detta handlar egentligen bara om vem som har tur på DNA-lotteriet och även det är sant. Detta är ju något man inte kan styra. 
 
Jag vill även tillägga att jag tycker att den här pressen över hur man ska se ut även finns inom feminismen. Jag upplever det som om en "riktig" feminism rakar inte benen, hon sminkar sig inte och hon har sin egen klädstil. Men det är okej för en feminist att färga håret, ha piercing, sminka sig om man gör det annorlunda/extremt. Eller är det bara jag som upplever det så? I och för sig, när jag tänker efter, detta är hur alla som inte gillar feminister tror att vi ser ut, men jag kan ändå inte släppa att det känns som om de feminster som följer detta anses vara bättre feminister, eller?

Allt rullar på

Allt rullar på i en himmelens fart och jag prioriterar inte bloggen direkt och jag tror inte att det kommer bli bättre då jag börjar skolan imorgon :D

Men jag har tänkt att skriva varje månad om Stellas utveckling, mest för att jag vill ha det nedskrivet någonstans

Så i helgen har vi varit i hudik och hälsat på och träffat en massa folk, bla min mormor vilket blir Stellas gammelmormor, roligt med så många generationer :-)

Sedan får vi inte glömma att idag har jag och Mario varit gifta i ett år, grattis till oss!

1 månad

Igår var det en månad sedan vår lilla skatt kom till oss.. Lillan som inte är så liten längre.

När hon kom var hon så liten, ett litet spädbarn som bara sov. Nu är hon en riktig bebis som alltid söker ögonkontakt under sin vakna tid, och nu är hon ju vaken mkt mer! Hon känner igen både mamma och pappas röst och följer oss gärna med blicken om hon sitter hos andra.

Därför blir jag alldeles chockad när folk ser ner i vagnen och säger men åh vad liten, hon måste vara alldeles nyfödd..

Men ibland känns det faktiskt som om det bara har gått en vecka sedan hon kom, det må låta klyshigt men aldrig förr har tiden gått såhär snabbt..

Skolan

Nu börjar det dra ihop sig för skolstarten och jag tror att jag faktiskt ska försöka att fortsätta plugga. 
 
Har ingen aning om det kommer fungera men jag ska testa, jag har inget att förlora.. 
Jag vet att allt kan förändras snabbt men nu börjar Stella komma in i en dygnsrytm. På morgonen vaknar hon och äter och är vaken några timmar.. Vid klockan 13-14 somnar hon och sover i minst tre timmar och min plan är att då ska jag passa på att plugga. Sedan de gånger jag behöver vara i skolan kommer Mario förhoppningsvis kunna vara hemma med Stella. 
 
 
Så ja jag testar och sedan får vi se hur det går helt enkelt.. Jag älskar att vara med Stella men när hon sover måste jag ha andra saker att göra.. 

amning

Det där med amningen.. 
 
Jag ammar fortfarande men kompliterar fortfarande med ersättning och det fungerar utmärkt för oss. Det gör att Mario kan vara ensam med Stella utan att behöva oroa sig över att hon kommer vilja äta. 
 
 
Men en sak som är negativt med detta är att ibland tar vi ersättning bara för att det är bekvämare. Helst när vi är ute och gör saker eller är hemma hos någon så blir det automatiskt att vi direkt kör med ersättningen. Jag måste säga att det här med att amma offentligt är mycket svårare än vad jag trodde. Jag var helt inställd på att jag tänker amma på offentliga platser för det är det naturligaste som finns. Men nu blir jag alldeles nervös av tanken och tar fram flaskan istället. Jag tror att det kanske hade varit annorlunda om jag hel-ammade för då hade man varit så illa tvungen att amma. 
 
Men jag ska samla mod och jag ska försöka bli bättre genom att ta ett steg i taget.. 
Men stor eloge till alla som ammar offentligt, ni är grym! 

PKU-provet

 
Nu för tiden gör man ett prov på alla barn som föds som kallas pku-provet. De tar några droppar blod från barnet för att kolla efter 24 olika sjukdomar. 24 väldigt ovanliga medfödda sjukdomar som är ganska allvarliga men de går att behandla om de upptäcks i tid. 
 
Så vi tog det här provet precis som alla andra och då berättade dom att dom bara hör av sig om det är något eftersom av alla 100 000 barn som föds och testas varje år är det bara 60-70 barn som har någon av dessa sjukdomar.
 
Så det var faktiskt en ren chock när dom ringde och dom sa att de ringde angående pku-provet. Detta var när amningen var som värst och jag bara blödde och hade feber och mådde allmänt dåligt. Så det var väldigt jobbigt där ett tag och jag ville inte skriva om det innan vi visste vad som stod på.
 
Så vi fick åka till astrid lindgrens barnsjukhus för att ta några fler tester. Så dom skulle ta flera rör blod av vår lilla skatt och det var väldigt jobbigt att se. Men hon var så duktig, hon låg i pappas famn och grät inte ens när de stack henne. 
 
De tog även lite prover från mig och Mario och det visade sig att jag hade brist på b12 och eftersom jag hade brist på det hade även Stella det. Så därför har jag fått börja käka lite b-vitaminer och Stella fick en spruta med b-vitamin. Så eftersom jag har brist på det är det faktiskt bra att hon även får ersättning och inte bara bröstmjölk. 
 
Men det var inte bara pga brist på b12 som det gav utslag på pku-provet. Nu ska jag försöka förklara det här och det är svårt för jag vet knappt själv om jag förstår. Men det är ett enzym som inte är som det borde. Men det som är bra är att det finns andra enzymer i blodet som kan göra samma sak som det här enzymet vilket gör att hon inte kommer få några symptom och behöver alltså inte äta någon medicin. Men det kommer synas om hon tar blodprov i framtiden och då är det bra att veta att det alltid har varit så. Men de har tagit några fler prover för att vara helt säker och eftersom detta är så ovanligt vill man ta det så långt man kan för att lära sig mer om det också. Så därför kommer dessa prover skickas till andra länder där de kan mer om just detta och därför kan det ta upp till ett år innan vi får veta mer om vad som står på. 
 
Men det var väldigt jobbigt där ett tag. Men nu är vi väldigt lättade över att det inte var något allvarligt och att vår lilla gris mår bra :-) 
 
 

Tips

Idag blir lill-grisen tre veckor vilket betyder att jag har varit mamma i tre veckor. Galet vad fort tiden går! 
Hon är vaken mycket mer och hänger med på helt annat sätt, kollar nyfiket runt omkring. 
Hon växer som hon ska och är en väldigt snäll bebis, peppar peppar..
 
Men nu har jag som sagt varit mamma i tre veckor och har upplevt lite av det här med att andra ska ge tips om hur man ska göra. I sånna här debatter känns det som om allt ska vara svart eller vitt. Antingen gillar man det eller inte. Men allt beror ju på hur en formulerar sig. Jag hatar när folk ska komma med en bestämd ton och säga att såhär ska man göra och såhär måste det vara. Då blir jag bara anti och vill göra tvärtemot. Men om någon formulerar sig och säger t.ex. att du gör ju precis som du vill men när jag fick barn så fick vi lära oss att det är bra att göra såhär därför att.. Eller om du vill kan du göra såhär så slipper du det där.. ja ni förstår. Allt handlar om hur man formulerar sig, och så är det ju alltid tycker jag.. 
 
Nu har jag inte upplevt så mycket än, alla i vår närhet säger alla tips på bra sätt och jag har inte stött på några främlingar som ska kommentera än så förhoppningsvis kommer det fortsätta i samma spår.. 
 
 
Bild från bb, en dag gammal.. Hon växer ju så det knakar!

Mini-människan

Det absolut sötaste är när hon vaknar och sträcker på sig. Precis som alla stora människor gör bara att hon är så liten. Som en mini-människa

Det bästa är att se Stella och Mario tillsammans. Dom är så självklara tillsammans.

Helt galet att den här lilla varelsen faktiskt har varit i min mage.

Bästa

De bästa som finns

Justja!

Två saker jag glömde skriva i förra inlägget; angående navelsträngsblodet hade personalen som skulle sköta det slutat för dagen när vår lilla skatt kom. Väldigt synd och väldigt dåligt att det inte alltid finns personal som kan sköta det eftersom det är så pass viktigt.

Sedan datumet! Jag sa ju från första början att jag ville att hon skulle komma den 17 eftersom det är Marios födelsedag på papper.. Så roligt att hon kom exakt det datum vi ville.

Sedan vet jag inte om jag har skrivit det i tidigare inlägg men hon var alltså 48 cm lång och vägde 3295 gr när hon föddes.

Förlossningen

På måndagen den 15 Juli vaknade jag klockan 4 på morgonen av värkar. Det var ganska lång tid mellan värkarna men de höll på i princip hela dagen med ungefär 30 mins mellanrum. På eftermiddagen/kvällen blev de mycket mildare och efter att ha spenderat en hel dag inne ville jag gå ut så vi åkte till Kista och jag köpte en klänning...
 
Värkarna avtog helt och jag kunde somna den kvällen. På tisdag morgon var det samma sak igen, jag vaknade klockan 4 på morgonen av värkar. Den här gången var värkarna mycket mer intensiv och gjorde mycket ondare. Från början var det kanske 15 min mellan varje värk. När det var 10 min mellan varje värk funderade vi på att ringa in till förlossningen för det gjorde ont som satan. Men jag visste att vi inte skulle få åka in så vi väntade ett tag till. Sedan började jag blöda lite vilket jag hade hört att man kunde göra men vi blev lite skraj och ringde in, då var klockan kanske sju på morgonen. De bad oss att avvakta och ringa igen efter 30 min. Men värkarna fortsatte att komma med 10 minuters mellanrum och vi väntade och väntade. De hade sagt att det skulle vara ungefär 3 min mellan varje värk innan man åker in. Det pågick hela dagen. Jag tog alvedon, vilket inte hjälpte, duschade varmt vilket var väldigt skönt och jag satt på pilatesbollen. Ondast gjorde det att ligga vilket var det enda jag ville eftersom jag var så trött.
 
Klockan 4 på onsdag morgon, alltså den 17 Juli pallade jag inte mer. Nu var det ungefär fem minuter mellan varje värk men det gjorde så ont och jag var så trött.. Vi ringde in till förlossningen, vi hade ju bestämt Danderyd men där var det fullt och vi fick därför åka till Huddinge istället. Väl där så undersökte dom mig och det visade sig att jag var öppen 4 cm, vilket betydde att vi fick stanna. Skönt! 
 
Förlossningen var alltså igång! 
Jag kände mig lugnare eftersom vi nu var på förlossningen och därför kunde jag hantera smärtan bättre. Men när klockan var 6 på morgonen började jag med lustgas. Det gjorde att det ondaste av värkarna försvann. Jag blev lite snurrig men det var helt hanterbart. Så jag använde mig av lustgas fram till halv 9 då det började göra för ont och jag ville ha ryggbedövning. Ryggbedövningen var mitt bästa beslut under hela förlossningen. All smärta försvann. Eftersom jag hade varit vaken så länge och haft ont så länge så kunde jag äntligen slappna av och jag fick vila lite. 
 
Under tiden fick vi information om att donera navelsträngsblod. Det kan tydligen vara väldigt bra för blodsjuka barn, t.ex. barn med leukemi. Kändes självklart för både mig och Mario att vi skulle donera. Vi skrev på alla papper och allt var klart. Nu skulle bara ungen ut! 
 
Dock avtog värkarna, värkarna som jag inte ens kände tack vacke ryggbedövningen. Därför fick jag värkstimulerande dropp klockan 13.30. 
Nu började jag känna värkarna igen och jag var alltså öppen 10 cm nu. Vilket man ska vara när man ska föda. Dock var hon inte tillräckligt långt ner eller vad man ska säga. Hon skulle ned till bäckenbotten men var alltså inte där än. Nu började det göra riktigt ont och jag satt på pilatesbollen och Mario masserade mig vid ryggslutet och hjälpte mig att andas genom varje värk. Det var det här som gjorde ondast under hela förlossningen. 
Jag ville bara att det skulle vara över och att ungen skulle ut! Jag testade lustgasen en gång till men nu hjälpte den inget utan nu blev jag bara snurrig vilket jag absolut inte ville vara.
Jag sa till barnmorskan att nu är det dags, nu ska hon ut. Hon sa att jag måsta vänta lite till innan jag fick krysta. 
Jag väntade men nu fick det vara nog, klockan 16.25 säger barnmorskan att jag kan testa krysta trots att hon inte är tillräckligt långt ner. Jag krystar och jag känner något. Frågor vad det är och hon säger att det är barnets huvud och jag fick känna med fingrarna och jag kunde alltså känna skallen som var full av hår. Två krystar senare var hon ute. På sammanlagt tre krystar var hon alltså ute, klockan 16.31 föddes hon. 
Jag tror att barnmorskan var mer chockad än mig för hon trodde inte att det skulle gå eftersom hon inte var tillräckligt långt ner. Jag trodde hon sa så bara för att vara snäll men sedan kom en äldre barnmorska in och hon berättar för henne om hur det gick till varav den äldre barnmorskan antog att jag fött barn tidigare och även hon blev förvånad när hon fick höra att jag var förstföderska. Men från min sida var det ren vilja, jag hade bestämt mig för att hon skulle ut och det var nu. Punkt slut. 
 
Men nu var hon alltså ute, och jag fick henne i min famn. Jag var helt inställd på att jag skulle tycka att hon var ful när hon var helt nykläckt men jag fick en liten chock när jag såg hur söt hon var. Jag kollade på mario och sa bara "men hon är ju söt".. Allt annat i rummet försvann. Nu fanns bara hon jag och Mario.. Moderkakan skulle ju också ut och dom klämde på magen och höll på men all min uppmärksamhet var på henne och jag kunde knappt tro att det var sant.. Underbar känsla! 
 
Det jag trodde skulle göra ondast var ju när hon skulle ut, vilket det absolut inte var. Ondast gjorde värkarna när hon skulle ned.
Vi var ju på förlossningen ganska många timmar så vi hann gå igenom 6 olika personer som tog hand om oss. När vi kom dit var det nattpersonal, sedan var det dagspersonal och sedan började kvällspersonalen. De arbetade i par, en barnmorska och en undersköterska och jag måste säga att alla var underbara. Känns som om det är otroligt viktigt med bra personal vid ett tillfälle som detta och alla som arbetar med detta är hjältar.
 
Efter förlossningen fick vi åka till BB och tyvärr måste jag faktiskt säga att där var personalen inte alls lika bra. Dock måste jag säga att hellre bra personal på förlossningen än på BB.. 
 
 
 
 
 
RSS 2.0